Vi såg att vi kunde hjälpa till

Lyssna

– De här barnen behöver någonstans att landa, få en trygg plats. Det kan vi erbjuda.
Mia och Fredrik Urberg bor i Åtvidaberg och har varit familjehem sedan 2012 - något som de tar sig an med stort engagemang och goda rutiner.

Det hela började med att de fick en hastig förfrågan om att bli stödfamilj åt ett barn. Efter det kom frågan från Åtvidabergs kommun om de kunde tänka sig att vara familjehem. Sedan dess har fyra tonåringar bott hos dem, först från Åtvidaberg och sen från Linköping.

Just nu har Mia och Fredrik en familjehemsplacerad kille på 18 år hos sig. Deras egna fyra barn är mellan 5 och 16 år gamla. – Vi har alltid pratat med barnen och involverat dem i besluten och de ser familjehemsbarnen som syskon, säger Mia Urberg.
– Vi förbereder dem, både när någon ska komma till oss och när det är dags att flytta ut, säger Fredrik Urberg.

För Mia och Fredrik är varje familjehemsbarn en familjemedlem och de har medvetet valt att bara ha äldre barn hos sig. – Med ett större barn blir det en enklare och mer naturlig process när barnet så småningom ska flytta hemifrån, säger Mia.

Deras familj och vänner ser positivt på att de valt att vara familjehem, men vissa undrar varför de valt att ta emot tonåringar. – Vi har hört skräckhistorier om barn som rymmer, som är struliga och så vidare. De barn vi har haft hos oss har varit frivilliga placeringar, där föräldrarna själva har sett behovet. Det gör det enklare, säger Fredrik och Mia fyller i:
– Och det måste inte vara så att ett barn som placeras är struligt. Det kan vara familjesituationen som är det, barnet behöver inte alls vara det.

Mia och Fredrik tycker också att det är bra att familjehemsbarnet är äldre än deras egna barn.
– Barn i olika åldrar har olika behov och då blir det ingen konkurrens mellan dem, säger Mia.
Enligt Mia kan en utmaning i att ta emot en tonåring vara att barnet kan ha med sig en annan syn på eller förståelse för pengar eller att passa tider.

– Vi är väldigt strukturerade. Vi tycker att det är viktigt att passa tider, till exempel att man hör av sig om man inte kommer hem direkt från skolan därför att man hänger med en kompis. För oss är det också viktigt att alla sitter ner tillsammans och äter kvällsmat. Det är ett tillfälle då man kollar läget, vilka läxor och aktiviteter som är på gång. Det är något som inte alla har med sig, förklarar Mia.

Mia och Fredrik ser det som sin uppgift att stötta och lyssna, att förmedla goda rutiner och att förbereda inför vuxenlivet.
– Vi vill göra vad vi kan för att barnet ska bli en trygg person och få ett bra liv. Men det måste få ta tid, säger Mia.

Stödet från kommunen i familjehemsrollen tycker de är bra, med utbildningar och handledning. Den utredning som gjordes inför att de skulle bli familjehem är också en bra grund.
– Kommunen har en klar bild av vår familj som gör att de kan matcha placeringar hos oss på ett bra sätt, säger Fredrik.

De tycker också att det är bra att de och familjehemsbarnen har varsin kontaktperson hos social- och omsorgsförvaltningen. Då finns möjlighet för bägge parter att prata om funderingar eller frågor.
Mia och Fredrik bor i Åtvidaberg, men har haft barn placerade hos sig som kommer från Linköping.
– När man bor i en mindre kommun kan det vara en fördel att barnet kommer från en annan kommun. Man kan behöva komma bort från sitt gamla sammanhang, säger Fredrik.

När det gäller kontakten med familjehemsbarnens biologiska föräldrar vill Mia och Fredrik ska fungera så bra som möjligt. Och de fortsätter hålla kontakten med de barn de haft hos sig.
– De ska veta att de alltid kan höra av sig om de är något, säger Fredrik och Mia fyller i:
– Vi blir en extra hand, en extra vuxen som finns där för barnet. Och det är något som egentligen alla barn kan behöva.

 

Texten är publicerad i samarbete med Linköpings kommun.